Jag vill kunna utrycka mig. jag vill kunna
visa vad jag känner genom en pensel, penna eller via en gitarr. Men det går
inte, jag väljer att inte försöka och knipa med tårna istället.
Laura
är mer än en superstar sjunger Bat for lashes och jag känner att jag vill känna
igen mig i henne, färgen senapsgult, en vacker tavla eller en pärla. Istället struntar
jag i att byta trosor och försöker föra över min oro genom pennans bläck, eller
nu via datorns mörka tangenter. Jag vill komponera ett stycke ljuvmusik genom
dem men istället blir det bara gamla vanliga ”köp varm korv”. Jag älskar musik.
jag lyssnar och ler men vet aldrig varken namnet på låten eller konstnären,
bara känslan som jag känner. Josefine är bra på känslor och det är jag som är Josfine.
Tyvärr kommer jag inte långt i livet med att vara bra på känslor. Nu måste jag
tyvärr lämna och stänga mitt vita fönster, det är så kallt i mitt rum att min
andedräkt blir till moln.
